Hela världens rallyprinsessa

Hon har varit flitigt uppvaktad i tv, radio och tidningar sedan hon kom hem från Mount Everest med ett världsrekord i höstas. Annie Seel är inte bara Sveriges rallyprinsessa, utan hela världens.

När Annie Seel, som första kvinna, nådde till 5305-metersstrecket på Mount Everest med motorcykel och därmed slog världsrekord sände nyhetsbyrån AP ut nyheten över hela världen. ”Rallyprinsessan” hamnade
på omslaget till Sunday Times och journalister från Singapore, Grekland och USA ringde i flera veckor.
-- Det var ju en lite speciell grej förstås. Men jag var inte beredd på att det skulle bli så stort, säger Annie Seel.

Hon har kört motorcykel i nästan hela sitt liv. För fyra år sedan körde hon sin första stora internationella tävling. Hon blev 49:a i ”World Cup Rally Dubai”, med bruten fotled. Året därpå blev hon 39:a i ”World Cup Rally Tunisia”, med bruten handled. 2002 körde hon Dakarrallyt och slutade som 54:a. Bara en tredjedel av de som startade gick i mål. Annie Seel körde loppet med bruten handled, en gigantisk lårkaka och feber. Men inget kan stoppa Annie Seel från att fullfölja det hon påbörjat.

Nästa mål är att köra Dakar 2005 och bli bästa tjej. Det bestämde hon sig för efter att under hösten ha försökt att inte ha något hägrande mål.
-- Det höll på att knäcka mig helt, att inte ha något mål, säger hon. Jag blev deppig av det.

Men ibland är hon så trött på alla skador att hon funderar på att sluta. Allteftersom skadorna läker och minnena bleknar blir hon dock sugen på att köra igen. Vad det är som är så fantastiskt med att köra kan hon inte riktigt förklara.
-- Det kanske måste upplevas. Man kan säga att det är som att surfa på sand, fast det är bara en del av det. Det är otroligt vackert, vidderna, den karga miljön. Det är så skönt när man får in flytet och tar en kurva perfekt och sanden ligger helt blank framför en.

En målmedveten karriär har det aldrig varit tal om. Körandet och tävlingarna har bara blivit av.
-- Jag har aldrig sett mig som en sporttjej. I skolan var det många som höll på med fotboll och sånt, men det gjorde aldrig jag. Jag red, men det räknades inte.

För NP:s reporter, som också aspirerar på titeln ”icke-sporttjej”, framstår dock Annie Seel som motsatsen. Hon är solbränd, vältränad och ser oförskämt pigg ut. Jag sätter mig i framsätet på den svartblänkande mercan.
-- Jag gjorde fystest igår. Och nu har jag så ont i mina biceps, jag kan inte röra mig, stönar Annie Seel.
Annie erkänner att hon kanske måste vänja sig vid titeln ”sporttjej” snart. Att köra mc är tufft och kräver en hel del muskler och kondition. Och efter fystestet kommer det att bli ännu mer träning.

Hon berättar att hon alltid varit motorintresserad och gillar när det går fort. När hon var 16 år tog hon helt enkelt mamma med sig och åkte och köpte en motorcykel.
-- Jag visste inte ett smack om motorcyklar, men jag sa till mamma att jag ville ha en.
Tre månader senare dog hennes pappa och Annie hade inte längre någon att fråga om motorer. Hon fick själv börja meka med sin mc, och har gjort det ända sedan dess.
-- Jag gör precis allt själv, vilket kan vara splittrande. Jag borde nästan ha någon som hjälper mig, men samtidigt vill jag inte vara till besvär för någon. Och ju mer du vet själv, desto mer kontroll har du och kan styra din utveckling, påpekar hon.

Tidsbristen är ett faktum. Annie Seel berättar att hon är ständigt stressad. Hon marknadsför sig själv, har precis formgivit en träningsdagbok för Fitnessförlaget, ger intervjuer, arbetar med ett reklamprojekt, tränar, kör motorcykel och tar hand om sin mamma. Andrum får hon när hon åker iväg och arbetar som äventyrsguide.
-- Det är det bästa jag vet för då behöver jag inte tänka på något annat. Det är semester för mig.

Nynäshamnsposten / Anna Norberg